Tyvärr har jag inte skrivit på ett tag nu eftersom jag varit väldigt negativ och inte sett någon mening med det.
Jag hatar mina egna tankar när jag blir negativ, det känns som ett gift som går genom huvudet som får allt att verka dåligt, men nu mår jag bättre eftersom jag börjar hitta ett sätt att ta mig ur det. Får jag bara vara ute lite själv eller tillsammans med djuren ute i det fria och få gråta ut det som känns fel.

Jag har även insett många fel jag har gjort och att jag förstört min troligtvis enda chans att vara med den bästa kille jag någonsin träffat.. men det är väl lite sent efter 1,5 år. Jag sa saker efter att hakat upp en enda händelse, kunde inte släppa det. Och nästan värre jag sa aldrig saker jag borde sagt som han förtjänade att höra.. Nu försöker jag skriva en låt att få ner alla dom känslorna i och förhoppningsvis våga spela för honom. Men vet inte om han kommer fatta att den är  till honom för det skulle jag aldrig våga säga.

Om jag på något sätt skulle kunna säga vad han betyder för mig och hur mycket jag älskar honom så skulle jag ändå förstå honom om han dissade mig hårt eller om han bara skulle gå iväg. Jag förtjänar nog inte honom, inte efter hur jag betedde mig. Han har alltid stöttat mig men jag gjorde inte det samma.

Jag är tillräckligt lycklig att jag får vara hans vän och att han står ut med att jag skriver till honom varje dag. Jag älskar honom men vet inte hur jag ska kunna säga det, och jag har ingen aning om hur jag ens skulle kunna be honom om att vara med mig igen. Jag kan nog inte be honom om det efter hur mycket jag sårade honom.. Inser nu i efterhand att det troligtvis inte va det bästa sättet eller dom bästa orden jag använde när jag bröt upp..

Allt jag kan göra är att tro och hoppas. Och fortsätta älska honom och bry mig om honom.

P.S. Det är inte samma kille som jag skrivit om i tidigare inlägg. Det var inget som någonsin kommer att fungera. P.S.